Min ondska är kolossal, den angriper mig, oftast kan jag stå emot den, men ibland faller försvaret.
Som barn i Långshyttan föll jag och stal en ask Emsertabletter på Hellbergs Livs. Stoppade den i fickan på jeansen när ingen såg. Men de såg. Jag blev stoppad i dörren ut. Aldrig hade en butiksägare varit så storvuxen, nävarna som slägghuvuden, och jag skulle aldrig ta mig ur greppet han höll om min axel.
   Jag har heller aldrig kunnat lossa greppet. En stark hand tar tag i mig när ondskan driver på, men handen är ett stöd.

Jag stod i järnhandeln i Skultuna tillsammans med skolkamraten Ansgar. Han beställde en byggsats av ett flygplan, så affärsägaren fick gå in på lagret.
   Då såg jag de små flaskorna med färg på disken. Färg till plastbyggsatser. Och jag ville ju så gärna ha. Sträckte fram handen, tog en förpackning och stoppade i fickan.
   Ansgar betalade och vi gick. Men just utanför dörren. Jag kände greppet om kragen.
   “Och vad är det här då?”
Affärsägaren stod bakom mig, han stoppade ner handen i min ficka och drog fram förpackningen med stulen färg.
   Och hans fråga överröstades bara av smärtan i att vara brottsling.

Den första lekkamrat jag lärde känna i Lidarände var Piter.
   Vi satt på en sten i dungen utanför mitt hyreshus. Piter frågade:
   ”Vet du vad jag har?”
   ”Nej”.
Han tog fram en ask tändstickor.
   ”Wow”, sa jag.
Jag visste precis vad vi skulle göra. Piter satt kvar, jag skyndade mig hem. Mamma frågade om allt var bra. Jag sa att jag bara skulle dricka vatten, men innan jag gick smög jag in i vardagsrummet, till pappas cigaretter i asken bredvid askkoppen på sekretären. Snabbt drog jag fram en och stoppade i bröstfickan.
   Jag stod för tobaken, Piter för tändstickan, och jag skulle dra första blosset. Ett riktigt djupt halsbloss, nu var jag vuxen, en riktig kung, men det snurrade omedelbart till i huvudet, uppkastningen exploderade, jag kräktes på Piters nya jeans.
   Jag tordes inte gå hem förrän sent på kvällen.