Jag var djupt förälskad i dig, men det var inte du som läste upp din dikt. Det var din vännina som ställt sig längst fram i klassrummet på mellanstadiet.
  Dina ord inspirerade mig. Jag satt lutad mot en sten i skogsdungen, anslagsboken var uppslagen, och en dikt flödade fram. ”Purka skull’ ha fest”. Merän så blev det inte.

På högstadiet talade svenskaläraren inspirerande om Nils Ferlins storhet och läste upp dikten ”Evolution”. Läraren sådde ett frö till senare läsning av Ferlin.

Under gymnasietiden visade TV en film baserad på Dan Anderssons dikt ”En spelmans jordafärd”. Huden knottrades på den känslige tonåringen, han förstod hur starkt poesi kan påverka känslor.

Högskoleperioden innehöll faktaläsning, inte poesi. Jag gjorde i alla fall ett försök och skaldade. ”Det är inte lätt att va poett”

Jag gick en skrivarkurs på högskolan i Växjö. Vi fick hemuppgifter, vid ett tillfälle skulle vi skriva dagsvers. Tvånget att lösa uppgiften bröt ner motståndet mot att själv skriva, jag såg att det är möjligt att dikta.
  Idag skriver jag flera gånger i veckan och har till och med döpt om mig, på skoj, till poeten Salvador.