Autonomi förs fram som något mycket värdefullt, men den höga värderingen är överdriven. Vi lever med lydnad, autonomi och medbestämmande. Egentligen är medbestämmande målet.

Lydnad

Ett barn är inte kapabelt att ha för stor makt över sig själv, ett litet barn måste lyda för att överleva. Det är första steget i utvecklingen av beslutsfattandet.
   Traditionellt organiseras industrin i hierarkier där den överordnade ger den underordnade order. Den anställda förväntas lyda och behandlas organisatoriskt som ett barn.

Autonomi

Att ha autonomi är att själv fatta de beslut som rör den egna personen. Självbestämmande är ett av de stora målen på trappan upp till ett skickligt beslutsfattande, men man förleds ofta att tro att egen beslutsrätt är slutmålet på utvecklingsstegen.

Medbestämmande

Den som uppnått autonomi kan släppa på sin beslutsrätt och låta andra bestämma över sig. Man är då i grunden självbestämmande och kan om de som fått beslutsrätt fattat dåliga beslut själv omforma vad man ska.

Beslutsprocessen

Beslutsfattandet utvecklas från barndomens lydnad, via tonårstidenss strävan till autonomi till vuxenlivets medbestämmande.
   Vuxna människor ska behandlas som just vuxna. Därför är det viktigt att näringslivet ändrar sina strukturer så att alla blir delaktiga i bestämmandet. System som bygger på lydnad kan vara effektiva i att hantera kriser, som hos militärer och brandkårer, men vanligt arbete är ingen kris.

Konstnärer

Konstnärer måste använda alla tre sidorna av beslutsfattande i sina arbeten. Om det finns en uppdragsgivare så måste verkets skapare lyda beställarens vilja och intentioner. Konstnären utformar verket i bestämning med egna estetiska idéer. En publik är medskapande i skapandet av tolkningen av verket.
   Traditionellt anses konstnärer sträva efter autonomi, men detta tänkande är symptomatiskt för ett samhälle där ungdom är den stora förebilden.
   För att fungera måste alltså kulturutövaren kunna lyda, ty sig till autonomi och tillåta medbestämmande.