B   la   n k   vers
↓  ↓  ↓
I mörka natten lyser månen nött
och övergiven fryser fånen trött.
Vem vet hur livet övergivet blivet
berövar hopp tills hopplösheten klöser?
Vem vet hur orden botar och förlöser
en stackars fåne från hans onda dröm?
Han ville måla gatorna med guld
men skördar bara drivor plågsam skuld
Poeten ser hans nöd och ger ett bröd
och kraken där så krökt han kryper ut
ur skuggan, biter bröd och ler åt tuggan.
Poeten känner, de är kära vänner.
Poeten glöder, de är nära bröder,
den ene botar när den andre blöder.
De sitter vid varandras sida, väntar
tills solen springer över horisonten
och ljuset spränger alla mörka vrår,
de reser sig och står, nickar, går.
Poet och fåne, fanan är gemensam.
Poet och fåne, banan är gemensam.
En fånes tankar är poetens glöd,
poetens ord betalar fånens bröd.
De går på stigar, gator, avenyer
och fånen babblar hela dagarna,
poeten skriver, knådar degarna
att jäsas upp och bakas ut till dikt.
Poet och fåne under samma måne
och under samma sol på samma väg,
de går i takt förenade till tåg,
poeten tackar för den dag han såg.